Jag klagar inte, detta året har bjudit på många överaskningar.
Och jag kan se förbi det här med oskyldiga ögon som om ingenting har hänt.
För jag tål allting numera, mitt inre har utvecklats till stål.
Stål som vem som helst kan slå och sparka på utan att det går sönder.
Jag har nog innerst inne anat detta hela tiden.
Men jag kan inte säga att jag inte försökte.
Men det krävs två för att det ska funka.
Och när du ger upp blir det tillslut så att jag ger upp oxå...